Så jäkla larvigt. Jag tänker strunta i hur det blir. Det gör ingenting. Det är i alla fall inte mitt fel, för en gångs skull. Å andra sidan vet vi redan det. Att det inte finns något hopp. Alls. Bit i det söta äpplet nu. Det är gott, men inte lika gott som nybakat bröd. Igår var min glada dag. Därför, är inget svar. Tre tröjor och äppelörhängen, fyndade jag och Hannah på Kista. Basta, gjorde vi. Men inte vi. Det gillar jag skarpt. Då kändes allt bortom allt förnuft. Som det alltid gör. Men det hänger aldrig i luften, som det gjorde då. Man ska inte fråga. Man ska inte svara. Om så banala ting. Men det finns alltid, pyttelite hopp kvar. Efteråt. Och vi frågar oss frågor, som egentligen inte borde talas högt om, därför är vi tysta. Och du glor. Blänger, som ett fån. Eftersom du inte kan stoppa, stormen. Rosor och bin, sticks. Om man ska ta och landa. Kan jag klättra upp för det berget, jag vet inte. Jag blir bara mindre och mindre. Tills jag försvinner. Men inte än, ska vi lyssna på domedagsprofeter. Dom är översittare, som bara blandar ut sina liv, med lite te. Synd att man inte kan dricka te här. Det får bli imorgon istället.