Det skulle ju bli en bra början. Inte ett dåligt slut. Jag minns inte vad som gick fel. Det var så mycket, lite. Som blev stort. Men lite nyårskänsla fick vi i alla fall. Hemma hos Hannah.) Brucchetta eller hur det stavas till förrätt. Kyckling fylld med gnisselost inrullade i bacon och klyftpotatis till varmrätt och apelsinsorbet till efterätt. Utsökt. Trots lite stress. Två flaskor vin och två flaskor skumpa, till oss. Som är så små. Det kunde inte slutat annorlunda.Taxigubben var tjock. Men snäll. Skål så att hela taket blev dränkt i öl. Och alla kastade ölburkar och isbitar omkring sig. Och sängen gick sönder när man hoppade i den. Jag hade jätteroligt. Tills det blev fel. Och jag slogs. Sen åkte jag hem. Det blev inga nyårslöften, och inga kyssar. Med mina röda läppar. Jag vill inte höra mer, om hur jag måste sluta. Jag vet. Nu är det klart. Alla kan. Klara det. Inte gråta mer. Och nej, man kan verkligen inte märka det. Att du tycker så. Jag skulle aldrig gjort det, om du inte sagt något. Man kan inte märka det nu heller. Men vad gör det om hundra år. Nu ska man vara glad. Puss. Puss. Puss. Puss. Kramar är bättre. Det mår man bra av.