Jag har inget annat för mig, så jag kan lika bra lätta på mitt hjärta och berätta för er vad som tynger mig. Men först vad jag gjort idag. Jag behövde inte vattna, för det regnar lite lätt här. En syssla mindre tyvärr. Jag och Swen var och handlade. Det gick  bra. Jag fick stoppa vad jag ville i vagnen, jag tog två yoghurtar av okänt ursprung och en handtvål, som jag glömt hemma i Sverige. Swen är kock, det är inte ofta man får äta mat av en äkta kock. Det får minsann jag. Igår sa jag att jag gärna skulle vilja något, vad som helst, med mycket sallad (till maten). Etwas mit viel Sallat. Jag fick en sallad, med kött i. Det har vi inte i Sverige, jag menar riktigt fläsk. Köttiga köttbitar. Allt vad utsökt utom köttet. Hur som helst var det en upplevelse att handla med Swen, han kastade vagnen full med saker. Tyskar, eller ja, i detta fall Öseterrikare, är inte rädda för socker. Peter, som jag ansvarar för under dagarna (just nu vet jag inte vad han håller hus) äter bara Kinderegg till exempel. Alla former av Kinderegg. Men allt med choklad så klart. Han har en hel hylla i kylen full med Kindereggprylar. Chokladpuddingar, chokladyoghurtar, chokladostar, muffins, kakor osv. Hur mycket som helst. Och hela familjen har bara vitt bröd hemma, det är det ända som finns. En dröm för mig, Vi har det aldrig hemma. Det finns bara chokladflingor. Miljarder mjukostar, och olika salamikorvar, stora feta korvar, alla sorters korvar. Bratwurst. Och säkert tio olika sortsers ostar. Jag gillar de där smV ostarna som ligger i röda förpackningar. Det finns i Sverige också. Här äter de Wasa knäckebröd. Ett pluspoäng för Sverige. Lätta, smöret Lätta, har de också, men det kanske inte är Svenskt. Jag fick tre pizzor också. Det glömde jag. Jag fick plocka upp all denna röra när jag kom hem. Det fick inte plats. Sen matade jag marsvinen med lite av det vi köpt, så nu gillar de mig bättre. När jag var klar med denna tunga möda gick jag ner i källaren där jag aldrig varit för att plocka ut lite tvätt ur torktumlaren. I ett mörkt litet rum till vänster stod en manlig skyltdocka som höll på att ta kol på mig. Jag har aldrig blivit så rädd känns det som, och mitt hjärta är fortfarande på högvarv. Jag vet inte om jag berättat det men på kvällarna låser de in sig med stål persiener. Sånna som affärer har när de stänger, fast heltäckande. Hur tryggt känns de? Vad stänger de ute egentligen? Och väggarna är en meter tjocka, och hela huset är byggt av betong. Som en bunker. Det gör mig lite halvt misstänksam. Såvida det inte är för att huset ska hålla mot de snömassor som faller här under vintern.  Kossorna här går på bergen, jag läste i nyheterna att de är farliga för bergsklättrare. De kan anfalla. Jag skulle vilja prova gå, inte klättra, upp för något av de beeg som finns här. Alla är inte spetsiga och farliga, med snö på, vissa ser riktigt mysiga ut, runda med massa granar på.