Jävla förbannade helvetes skitbloggsida. Jag hade skrivit ett utmärkt inlägg. Så försvinner hela skiten. Tack så väldigt mycket. Precis vad jag behövde. Inte. Jag har haft tillräckligt med problem idag. Dagen började med att jag begick ett stort misstag. Ett jobbigt misstag. Jag skulle åka buss själv för första gå Zell am See. Jaha, okej. Ja, det började bra, jag klev på rätt buss och visste på ett ungefär vart jag skulle kliva av. Men jag plingade för tidigt. Som jag alltid lyckas göra. Även i Sverige. Här plingade jag dock flera mil för tidigt, och detta märkte jag först när jag klivit av bussen. Jaha, tänkte jag. Typiskt. Så började jag min vandring. Genom 34 graders fuktig hetta. I jeans som redan var klibbiga efter solkräm. Allt var klibbigt redan efter fem minuter. Det var mer kvavt än soligt. Efter 30 minuter var jag framme i en liten bebyggelse i alla fall. Jag hittade Peters skola, pustade ut och satte mig i skuggan, vägrade att röra mig mer. Jag kunde lika gärna sitta här och vänta på Peter så kunde vi klippa hans hår och sedan gå hem efter lite vila. Jag väntade till klockan var halv ett men inga barn kom ut från skolan. Jag kom på att de hade sportfest. Friluftsdag, ungefär. Jag ringde Eva och började vandra vidare mot sportplatsen efter diverse vägbeskrivningar. Men väl framme ringer Eva igen och säger att Peter redan är hemma, och att jag kan gå hem igen. Men tack Gud. Tack så  hemskt mycket. Jag gick upp till busshållsplatsen, en kvart, och försökte frebilt hitta vilken buss jag skulle åka med och om den möjligvis gick snart. Det gjorde den. Tack. Men då kom jag på, självklart hade jag glömt min kofta vid Peters skola. Det var inte mycket att göra. Jag gick kvarten tillbaka. Skrattade högt för mig själv och haltade vidare. Vid skolan hängde min kofta kvar, tack och lov. Det är min favoritkofta, den kunde jag inte lämna. Påskolgården satt några barn kvar och skrek något till mig, när jag ignorerade dom, skrek de ännu mer. Fan att jag inte tog mod till mig och skrek något jättelakt på svenska. Men tyvärr vågade jag inte.Det kunde inte bli värre i den stunden. Jag visste att jag skulle missa bussen så jag gick den helvetiskt långa vägen hem från Peters skola. Med ännu mera skavsår och ännu mera svett. En gammalgubbe satt och halvsov men vaknade till när jag gick förbi honom, han dreglade skrattade och pekade på mig. Jag sa ingenting till honom heller.

Väl hemma lär jag mej bügla. Stryka. Med ånga. Jag brände mig en gång. Jag drack en actimel, en som ska lugna magar. Det var nog bra för mig. För innan den lugnande actimelen och strykningen hade jag bråkat med en idiot. En dåre. Och ikväll när jag går och lägger mig har jag en mindre. Finns en mindre kvar. Man kanske kan se det som en börda mindre att bära. Ett problem mindre. Eller också en saknad mer, tom plats kvar som inte kan fyllas. En längtan mer som måste grävas ner. Allt har bara varit hykleri från andra sidan. Ord och ingenting mer. Det borde jag vetat när jag hade mitt hjärta inblandat. Men vad vet väl jag? Förgäves. Bort, försvinn. Hejdå. Brinn någonstans och kom aldrig mer igen. Hoppas allt det onda försvinner när jag duschar av mig allt det intorkade från mitt värdelösa äventyr.