Ingen i hela världen förstår.

Ja, jag är ledsen. Jag saknar och jag längtar.
Jag kan inte vara glad och hålla skenet uppe även för mina närmaste när jag inte trivs.
Jag ler och är glad hela dagen när jag jobbar, och när jag kommer hem, då tycker jag att jag måste få vara ledsen. Jag vill inte ljuga och säga att allt här är underbart, det räcker att säga att jag hoppas att det kommer bli det så småningom. Jag vill inte höra att jag ska skärpa mig.

Ni kan fara åt helvete. Aber.

Jag vill prata med någon som förstår, som kan göra mig glad och stötta mig istället för att vara elak.
Det vill jag, och det tänker jag göra.

Jag åt ingen frukost idag.
Jag tycker inte att det är roligt att äta frukost själv.
Det är inte ett jävla dugg roligt.
 
Jag kan stanna här hela tiden, och inte svara.
Jag kan försvinna så att ingen hittar mig.
Någonsin mer.
Jag måste inte åka hem.

Man måste inte prata varje dag.
Nej, du behöver aldrig prata.
Så vem bryr sig om dig.

Du behöver inte prata med mig.
Om du inte tycker det är roligt.

Åh, skit. Skit, förbannade helvete.
Hejdå.