Ibland känner jag alla saker på hela jorden. Samtidigt. Alla saker man kan känna. Jag tror det i alla fall. För det är så mycket att mitt huvud blir tungt. Så tungt att jag blir hungrig. För att jag har tänkt så mycket. Men jag kan inte äta. För att jag känner för mycket saker. Ibland mest oro, sen likgiltighet. Lite ilska ibland och ofta irritation. Kanske mest på mig själv. För jag förstår inte varför. Det blir som en ond cirkel. Det är snart natt. Man ska sova då. Men jag vill inte sova. Jag vill inte lägga på. Jag vill prata bort hela natten. Veta massa saker. Glömma andra saker. Önskar att vi hade lagt på för flera timmar sedan. Att vi aldrig någonsin hade pratat. Varför vi tycker om varandra. Om vi verkligen gör det. Jag vet inte. Det är obehagligt. Hur nära kan man stå en människa. Hur mycket kan man säga innan man blir knäpp. Innan man blir jobbig. En svår och jobbig grej. Av Lars Winnerbäck. Lyssna på den. Men inte på någon mer. Om man tänker mycket. För då är det lätt att man tänker ännu mer. Så undrar jag varför hela tiden. Om det kunde vara på något annat sätt och hur. Hur då. I så fall. Det är en konstig värld vi lever i. Och inget är som man tror. Det tydliga mister sin form för mig ibland. Jag vet ingenting. Om jag har slutat sakna dig. Om jag ska sluta. Börja om. Allt handlar om att balansera mellan trygghet och panik. Det finns inga svar.

Det är svårt att lägga på.
Lägger jag alltid på först, tänkte jag. Sa jag.
Då la du på.