Det är lördag kväll. Min favoritkväll i veckan. Men allt är inte som det ska. Min bil är en hora. Den fungerar inte. Jag funderar seriöst på att säga upp kontakten med den. Säga upp kontakten. Aldrig höras mer. Det är svårt. Med människor som stått en nära. Men ibland blir jag så ledsen. För antingen har jag beblandat mig med väldigt underliga vänner. Eller så är det så att tiden går hemskt fort och att man bara är dålig. Dålig på att ses och höras. Det är så synd. Men vad skulle jag göra utan alla fina? På våffeldagen åt gräddade vi våfflor, drack vin och åt jordgubbar. Hur sommrigt är inte det? Igår drack vi vin och skrek mitt i natten när det snöade. Men det gick över idag och jag köpte sex stycken olika kaffekoppar med rosor på. Jag önskar jag drack kaffe bara. Min lilla göllebror har blivit ett år äldre och han är helt plötsligt så himla stor. Längre än mig med. Vi fikade med bullar och kakor. Moa är så liten. Men Rickard kommer aldrig hem. Annars är mitt liv ganska glammigt och jag har min blommiga sommarklänning, trots att det aldrig kommer bli vår.

It all seemed perfect.
But there are moments when I feel nothing at all.
Same as always.
Now it's repeating itself all over again.