Det här är min lilla värld. Som bara jag kan se. Jag kan sluta svära så mycket. Men jag tänker fan inte förklara mig. Där krävdes det en svordom. Ursäkta. Jag ska inte låta så neggig att folk börjar spekulera som så väl valda ord, en som ger svar på tal. Ursäkta mitt "hets mot folkgrupp". Jag skriver inte här för att förmedla mig, utom nu, när jag blir tvingad att förklara. Tvingad att förstå. Att mina gåtor inte duger. Jag har ingen lust att göra något åt saken, så det tänker jag inte heller. Jag flyger dit jag vill, och lite till.

Och nu är det min tur att vara omogen. Jag skriver sååå jävla tydligt att jag tänker på hur jag själv beter mig, hur jag själv reagerar, hur andra tycker och känner. Jag skyller inte på någon, jag vet att allt som händer är på grund av mig lika mycket som andra. Jag väljer själv vad jag blir arg och ledsen av. Naturliga anledningar betyder att det är inte konstigt, men att det som händer kan göra en upprörd.

Hur kan man be någon ta del av andras världar när det är det jag tänker på som mest?
Och det som är riktat mest åt väst är det, men jag hör av mig lika lite. Det har jag redan sagt.
Hejdå.

Jag älskar er. För ni är mina själsfrändrar. Fändrar. Samt puttifrånkuddar. Jag är visst rädd. Om och för. För att allting alltid har ett slut. Av en anledning. Lifescared.

Jävla bloggjävel. Nu svor jag igen.
Min värld och ingen annans.