Nu ska jag berätta om Thailand. En saga som är sann. Det är fasligt långt att flyga och man blir torr som en skorpa i ansiktet. Skorpor är goda. Det serveras dricka, mat, film och något att snaska på med jämna mellanrum så att passagerarna ska vara nöjda och glada hela resan. Det finns dock de som är väldigt missnöjda i alla fall. Hela tiden. Som små och stora bebisar. Efter en evighet möts man av den luft som inte går att besrkiva för någon som inte varit där. Även fast jag kännt den förut så blev jag och alla andra lika förvånade i alla fall. För det är potthett samtidigt som luftfuktigheten är ungefär 50%. Så svettas man inte själv blir man blöt och kladdig i alla fall. Sedan är det iskallt i alla taxibilar, vilket är skönt, men det gör så att varenda taxichaffis är förkyld.
Jag har så lätt för att sova bort tid. Planet gick halv tre från arlanda och vi skulle vara framme på morgonen i Thailand. Vilket innebär att det inte blir någon riktig natt för oss. Jag sov säkert tio timmar på planet och fyra timmar framför polen, sedan som en stock hela natten. Ändå var jag trött på morgonen. Frukosten är konstig, mot vad man vanligtvis äter. Rostmackor finns ju, men då måste man äta med bara marmelad. Det är inte så himla gott som man kanske först tror. Ost finns knappt att få tag på. Mejeriprodukter över huvudtaget är inte Thailands starka sida, har jag fått intrycket av. Kanske inte så konstigt med tankte på att det är rötmånad där året om. I alla fall. Frukt finns i mängder. Bananerna är såå gulliga, helt mogna vid fyra centimeters längd. De gillar ägg, de har ägg i allt. Speciellt stekt ägg. Kocken tyckte jag var lite knäpp som ville ha pyttesmå omeletter. Pannkakor kunde man också äta till frullebulle.
Nog om det. Det skulle alltså föreställa lågsesong. Men värmen var olidlig, man kunde inte ligga och läsa på mage för att det droppade svett ner i boken, hela tiden. Äckligt. På mage kan man visserligen läsa men det är hemskt jobbigt för armarna. Man kan vara i vattnet hur länge som helst. 30 grader, i havet! Fast det är saker som bits lite grann i vattnet. Vi spelade volleboll med lustiga typer, muskelknuttar i minimala badkalsingar osv. Bakade sandkakor med Bella, och sandslott så klart. Och tackade nej till försäljare av alla de slag var femte minut. Förutom till munkarna, men hål i.
På kvällarna var tiden inne för Familjen Kaos att dra fram över gatorna. Jag överdriver inte det minsta, vi är KAOS. Jag bidrar inte till kaoset i alla fall. Jag lovar. Det tog oss i snitt 1,5-2 timmar att hitta en lämplig restaurange att äta på. Den får inte vara tom men inte heller full, eftersom tolv personer tar upp mycket plats. Sedan ska alla beställa, ändra sig, göra om och disskutera för att slutligen beställa. Ljudnivån är hög. Några är lugna när de roar sig med att spela fyra i rad, tills Bella ska vara med och spela. Jag klagar aboslut inte, det är hemskt roligt, så här i efterhand. En aning ansträngande just då, en aningens bara. Inte mer. Maten är hemskt god, oftast. Men jag tror den har blivit alldeles för försvenskad. Man får ofta rätter som inte smakar ett skvatt. Det övriga folket skingrar sig så småning om från resturangen vi befinner oss på. Två födelsedags"barn" hade vi med oss. En på 40 och en på 49. Dessa firades av hela restaurangen.
Efter middagarna skulle vi försöka gå och strosa tillsammans lite på gatorna och handla lite om man kände för det. Det blev ofta skrik och panik eftersom det är ytterst få butiker som rymmer tolv personer. Stånd är det för det mesta. Men ingen blev borttappad någon av kvällarna.
Sängarna är fruktansvärt hårda. Generellt sett i Thailand, Åsas teori är att Thailändare tycker det är skönare, och mammas är för att de håller bättre. Ont får man i alla fall, och om man har brännt sig känns det som man sover på sandpapper. Det är en sak som är säker. Vi bodde verkligen i ett paradis, ett tropiskt hotell perfekt anpassat för lata och bekväma turister. Jag försår inte hur det går ihop allting i Thailand. De har tio gånger så mycket personal som vi skulle ha på ett hotell. De är säkert 8-9 personer bara i receptionen. Yttligare tio män för att ta emot eventuella taxibilar fulla med packning. Två stycken redo vid utgången för att vinka upp en taxi om man inte orkar gå, eller om man skulle vilja åka på någon attraktion, som bangejump eller liknande självmordsfösök. Tre stycken som delar ut handukar vid polen, två i poolbaren. Gud vet hur många som jobbar i lunchrestaurangen vid polen. Ja, ni förstår. Det kryllar av personal, de är hur snälla som helst. Det ska man inte sticka under stol med. Thailändare är så hjälpsamma och serviceminded att det skulle offra sin ena arm för att behaga oss västerlänningar. 

Nej, det är inte klokt.