En återberättelse. Man får sova länge, länge på lördagar. Sedan fick jag träffa min lilla gullgumma. Vi såg på bio. Borat. Det var en knasig film. Hemskt knasig. Jag trodde inte man fick göra sånna tokiga saker. Men tydligen. Efter det spelade vi Alfapet, det var mycket givande. Och skojigt.

Idag är jag hemskt glad, och jag vet varför. Jag vill att snön ska komma så att man kan göra snöänglar. Så att man kan åka pulka och gå på snöpromenader. Jag saknar Hannah. Eller så längtar jag tills hon kommer hem. Men det känns ändå dumt. Som att vissa saker går sönder. Vissa personer får man helt enkelt inte ut något av att träffa, men kanske inte har något emot det, men man tar heller inte intiniativet till att träffas. Med vissa är det bra, men ibland känns det ledsamt. Vissa människor kanske man helt enkelt inte går ihop med. Eller ens tycker om. Alla är verkligen olika. Tur det. För många gör mig glad.

Slut på struntprat.

Du är vacker. Du får mig att le.
Så att jag blir glad.
Och vacker.
I mitt hjärta.