Det känns fånigt. En aning fårigt. Att du, som är en böld. Under ullen. Skulle tala fast någon. Med rep vassa som taggtråd. Fast du inte ens är någon talare. Tal och tal. Prat. Får och får. Människa. Böld och böld. Idiot. Det hör inte hit. Bara en sann bedragare skulle göra något sådant. Kasta saker som inte kan förmultna i komposten. Något som lever och älskar. Skrattar och kramas. Förhalade lögner. Det är inte förankrat till verkligheten. Är det något jag tycker om, så är det att vara fri från verkligheten. Från det bruna, fula och elaka. I min dröm. I mina ögon är det tvärtom. Jag kan inte göra någonting åt det. Jag räcker aldrig till, inte jag, inte mina ord. Ingenting. Och det betyder ingenting. Alls. Jag vill förinta sånna som du.

Snart är det pissjul. Utan snö. Vi äter bara gula saker på vårat julbord. Äggula, bananskal och gul snö. Det är inte så gott, men det är lätt att göra själv. Det är så svårt att hitta julklappar. Men det jag gillar bäst, är mörkret. När man kan tända ett ljus. Så att det sprider värme, det är ingen myt. Men det måste vara på vintern, då det märks. Det gillar jag bäst. Ja. Så snälla, förstör inte det. Förstör inte allt. Hela tiden.

Jag kan skrika, slåss och gråta hur mycket jag vill. Det spelar ingen roll. Det är mig det är fel på. Jag som blivit en blodigel på något som inte innehåller något blod. Och din pinsamt äckliga stil gör att jag försöker tömma dig på ännu mera blod. Du vet om mitt blinda tvivel och skrattar åt mig. Fortsätter att kratta dina löv, som inte finns. Dom ska vara fastfrusna under ett tjockt täcke av snö. Din karma är så låg, att du förmodligen blir en jävla snigel i nästa liv. Som folk cyklar över på gångvägen när det regnar.

Varulvstjut.