I den evigt viskande vinden.
Hela tiden hör jag din döda röst.
Du är min dyraste kamrat.

Jag har kommit fram till att jag blott finns till för dej.
Så jag har gjort en karusell av mina känslor.
Så snälla, hoppa på i farten och känn hur du blir yr.
För om vi bara klarar starten så kan vi åka tills vi spyr,
på varandra och lägger ner och stoppar till.
Och säger; fy fan, för dej och dina känslor.
Ta ditt lotteri och stoppa upp någonstans,
och sakta tynar bort i varsitt liv.

Jag lider av inombords panik.
Jag svarar aldrig på brevet.
Jag vill inte åka ifrån alla.
Sen för studenten.
En klänning.
Provet.
Allt.

Du som skrattar lika mycket som jag.
Jag drömmer som jag vill.
Jag drömmer lite till.

Skit samma, man kan ju inte älska alla.
Skit samma, om varenda liten stjärna skulle falla.

Hur mycket jag än ger,  så letar du alltid efter mer.
Du tar allt du kan få.
Ja.
Du har svikit mig.
Bedragit mig.
Du har lämnat, glömt och lurat mig.
Du har lämnat mig i ensamheten.

Nej, men allvarligt talat.
Jag ska skriva brev, när jag är borta. Till Hannah.
Jag början fan bli fet.
En liten fetknopp.