Ja, nu är det sagt. Det som jag så länge undrat över. Vad är det som är fel? Vad är det som är så konstigt med dig. Äntligen. Tänk att det inte krävdes mer, än att jag och Hannah skulle leka Amatörpsykologer för ett tag. Det är ju utan tviviel detta Syndrom. Jag bryr mig inte om det skulle gå att bota, jag vet att det är ett problem. Fastställt och klart. In i minsta detalj. Inga äckliga Hemligheter eller konstiga saker som man inte blir klok på. Du är inte klok. Jag ska återgå till mina normala vanor. Lite saker som jag undanhållit för er: Lunchade med Frugan och Lilla Hugge. Som verkligen en liten Charmknutte. Hemma kom min sockersöta Kusin och hälsade på med energi åt gud vet vad. Så det räckte och blev över i alla fall. Tillslut lite KodSpråk: Kräm hörde av sig, väldigt otippat efter ett halvår. Med ganska uppenbara avsikter. Ett någorlunda givande samtal, på samma nivå som till en sex-åring. Ja, det var väl det. 

Pass på gott folk.