Det sägs att man inte ska ropa Hej förän man är över bäcken. Det stämmer säkert. Så jag gör inte det. Jag väntar. Väntar på att mitt liv, ska växa sig stort. Ingen vet, vad jag väntar på. Inte jag heller. Fast om jag tänker efter, så vet jag. Jag väntar på något som aldrig kommer att hända. På det Omöjliga och på något som bara finns i Fantasin. Det är fel att säga att mitt liv står still. Det rör sig. Fort, ibland till och med för fort. Så att jag inte kan följa med. Jag har allt man kan önska sig. Allt. Förutom en sak, den jag väntar på. Vissa dagar känns det som att den, är närmare än jag tror. Andra dagar känns det som den aldrig kommer att hända. Nu var det länge sedan jag kände att den fanns sist. Innerst inne vet jag att den inte finns. Jag vet det. Men ändå inte, och alla står och stirrar på mig och säger Realism. Men jag står kvar där jag står, vinkar ner till er på jorden, där ni står. Ingenting är omöjligt. För en själv. För mig. Men det handlar inte om mig. Jo, det här är bara om mig, mig och ingen annan. Jag vet att det här inte är det bästa stället att använda, som en Sopstation. Men det går mycket lättare, än att kasta det på andra ställen. Det är en Kakburk om mitt liv. Med massa goda kakor, men det finns många kakor jag inte tycker om. Äckliga kakor. Jag kan inte hjälpa att de också ligger och skräpar där.

För en Tid som bara går och aldrig kommer igen.
Jag längtar tills den dagen jag vill säga Hejdå.
Den dagen när jag kommit över bäcken.
För hur lycklig och glad jag än är.
Lever jag i ett klimat som jag inte är anpassad för.  
I en konstant Snöstorm. På en liten barkbåt.
Med en nattfjäril som besättning.
Utan Segel och utan åror.

Det kan du slå dig i Backen på.