Varför kan inte verkligheten vara lite mer magisk ibland? Jag hade det lite magiskt igår i alla fall. Jag klarade av att hitta på alla saker utom att plugga. Njuta av våren i solen och städa fint. Sen massa mysis. Det är spännande. Idag har jag haft den härligaste dagen i stan med Sofie. Det är hennes födelsedag idag! Grattis till henne. Vi åt god mat, strosade och valde present. Åkte båt runt stan i solen med varsin stor muffins. Mys! Fast nu känner jag så här: Jag är fel. Jag vill inte. Det är inge kul. Jag orkar inte. Blä. Plugga, det jag pluggar. Plugga? Lärarhögskolan räknas inte som plugg. Det är pinsamt. Jag vill lära mig saker på riktigt. Jag vill utvecklas. Jag står still. Jag går på fel stig. Jag vill någotning annat. Jag vill känna att det är okej att inte ha någotning. Bara jobba på Ica. Jag klarar mig. Se vad jag vill göra. Om jag hittar någonting annat. Jag vill inte göra någonting som jag inte vill. Jag är stor. Jag borde få välja själv. Men allt tar bara emot. Jag måste göra klart. Skit på alla. Jag vill skita i allt. Jag vill inte. Ingenting. Blir jag aldrig vuxen så blir jag inte. Jag vill inte läsa det här bara för att kunna klara mig själv sen. Pina igenom resten av mina dagar på förskola. Titta på klockan och tänka att tiden står still. Jag vill göra något som jag tycker är kul. Tänk om jag aldrig klarar mig själv. Då får mina päron slänga ut mig på gatan. Så får jag bli uteliggare. Det är inte mycket att göra. Hellre det än att fortsätta plugga. Skitplugg. Jag vill inte. Jag mår illa av att tänka på det. Så lite vill jag det. Jag vill hoppa av. Aldrig gå dit mer. Aldrig läsa i jävla böcker som skitpedagogik. Fy fan vad less jag är. Så. Nu känns det bättre. Man kanske inte klarar sig. Vad gör man då? Om det inte blir något av en. Om det bara blir skit.

Jag vet inte.