Först vill jag skriva en anonym önskan om en av mina vänner, som jag plötsligt känner att jag inte vet alls mycket om. Jag känner mig så hemsk och bedrövlig att jag inte märker när någon som står mig nära mår dåligt. Jag önskar att den vore lite mer som jag då. Vara lite mer verbal om jobbiga saker. Skrika och skryta, kanske är att ta i, men nästan, om mina problem. Jag pratar med världen, skriver så alla ser. Man vet när jag mår dåligt och man vet när jag mår bra. Men på vissa märker man ingenting. Då undrar jag om jag är självupptagen. Det vill jag inte vara. Det kanske inte hjälper för alla att prata om det som tynger en. Jag skulle inte klara av att leva utan att dela med mig till alla runt om kring. Så jag har så svårt att förstå.

Min karl är så jobbig att ha och göra med. På alla sätt och vis. Personlighetsklyvning nästa. Ikväll när jag kom hem något oväntat mitt i deras förfest drog matte med fingret över halsen mot sin arbetskamrat. Som att; nu är det kört. Nu får vi stryk. Idioti. Dessutom hade de rökt i fönstret så att det luktade skit och dynamit överallt. Det har alltid varit som en gyllene regel att man inte får röka här, enligt min karl och mig. Men inte längre. Tydligen. Jag är så frustrerad! Nu ska jag ta ut min agression lite. Så känsliga tittare bör inte läsa mer.

Jävla översittare!
Jävla korkskalle!
Jävla ärthjärna!
Jävla överkörare!
Jävla hänsynslösa kräkäckel!

Stick och brinn.