Så äntligen fick jag mitt kärleksbrev. Och jag kan inte andas. För det känns så mycket. Jag vill bara att en månad ska ha gått, och vi ligger i en säng och ler mot varandra igen. Jag önskar jag kunde hjälpa det. Men det kan jag inte. Jag har försökt. Man kan inte göra någonting när man har fjärilar i magen. De kommer när de vill och lite till. För jag har ju världens finaste som pussar på mig tills jag somnar. Som kysser så mjukt att man tappar andan. Som aldrig vill sluta kramas. Och som får mig att skratta tills jag får ont i magen. Så att man bara mår bra.