Söndag. På söndagar hinner man tänka efter. Jag sitter helt ensamn. Nästan. Men jag saknar ändå inte. Ingenting. Jag känner ingenting. Det kvittar om du inte finns. Om du inte dansar naken för mig längre. På söndagar kan man göra roliga saker. Min bror och jag åkte till IKEA och tittade och tittade. Jag vill bara fylla en hel kundvagn med kastruller, gardiner och blommor och flytta in på en gång. För i fredags var jag med mitt sällskap och tittade på den. Lägenheten. Det känns som en liten dröm att få bo där. Att bo någonstans. Själv. Med bara mina saker. Så nu vill jag sitta mitt bland alla kartonger och packa upp allting. Så var jag med mormor och tittade på soffan som jag ska få av Gunni. Den är så fin att man dör lite. Den är så fin att den borde stå i ett litet slott. Och över den ska jag hänga massa tavlor i hundra olika ramar. Man borde längta efter saker mer, det känns som att tiden går så hemskt långsamt. Och det är ju skönt eftersom att tiden alltid springer ifrån en. För snart blir jag tjugoett. För snart är man helt plötsligt gammal och förhoppningsvis klok. Visst är det fint att tänka att det inte är dags än. Att min tid inte är inne. Som ursäkt att vara lat och inte ta tag i min höst. Men min tid är här för länge sen. Det måste bli något av mig. Men det ska vi inte oroa oss för nu. För nu ska jag fara in till stadens torg och äta god mat och titta på Big Love.

Massa kärlek.