Jag vill inte. Jag vill verkligen inte. Inte någonstans. Egentligen. Men jag säger förnuftiga saker. Ibland. Till de som inte förstår bättre. Det känns patetiskt och misslyckat. Förutsägbart och hemskt sorgligt. Jag är någon helt annanstans. Så får jag ett brev, och det är precis vad jag skulle behöva göra. Det som inte går nu, när man på så olika platser på jorden. Jag och min älskling är på olika platser i livet. Hur fint vi än har det tillsammans. Måste det vara antingen eller, måste man lösa det på det ondaste sättet. Måste man vara stark hela tiden? Jag hatar att vara stark. En fin fredag hade vi i alla fall. Drack vin och dansade hela natten. Sen gosade jag till jag somnade. Det är det finaste som finns, och vakna i en kram när det luktar nyvaket. Ikväll var det bara jobbigt. Så blir det ibland. Jag vill inte. Men jag måste. Med tvång.