Flickr.com

Gårdagens bravader gick relativt smärtfritt. Mia är så modig, modigare än mig när det gåller sånna saker. Idag är ingen bra dag. Jag vet vad det beror på. Men det är aldrig tillräckligt. Jag ska alltid börja tvivla på min existens. Är mitt liv värdelöst. Så kan jag sätta mig käpprakt upp i sängen klockan sju på morgonen, fast att jag är ledig och kan sova precis hur länge jag vill. Pigg som en lärka men olycklig utan att förstå varför. Det är då behöver man någon som är bra på att kramas och säga fina saker, så att man blir lugn. Men någon sådan har inte jag. Mitt huvud blir så tungt av allt att tänka på. Det finns ingen. Ingen kan förstå en helt och hållet, och jag blir så arg att jag har den som förstår mig allra sämst just när jag är ledsen. Som bara tycker att allt är förstört. Som förstör. Skit. 20 minuter. Fast nu drog jag upp rullgardinen, och vårsolen lyste in. Sen ringde en gullgumma och jag pratade av mig allt. Då försvinner det. Det är bra. Nu ska jag åka och fika och promenera i det vackra vädret och sen ska jag träffa mamma.

Puss.