Helgen. Måste jag tala om var den första våriga helgen på detta år. Vi picknickade i Rålambshovsparken med rosévin och chokladmuffins tills solen gick ner och grillarna tändes och skratt hördes genom mörkret. Det var inte kallt. Det var lagom. Allt var så fint och du är så fin. Vi är så bra på att kramas. Sen vaknar vi precis lika nära som vi somnar. Ju längre tiden går, ju mer inser jag hur ensam jag har varit, en väldigt stor del av tiden med dig. Som inte finns mer. Det är härligt med kärlek som kommer tillbaka. Jag kan inte förklara. Det känns befriande. På lördagen drack vi portvin och åt mango och ananas till fin musik och åkte på grillfest med Mia. Men vi grillade ingenting. Vi dansade lite och gick runt och träffade människor i natten. Jag träffade en människa som är den hemligaste jag vet. Jag minns inte när jag somnade. Jag har sett en till hemskt vacker film. Den hette This is England och var lika sorglig som den var glad. Nu har jag precis tryckt en påse ostbågar och ska duscha, länge. Jag fryser om mina fötter och när jag berättade för mamma att jag ska pierca mig imorgon såg hon ut som hon skulle svimma. Jag vill att det jag vill, ska vara så viktigt att jag vill göra det oavsett vad människor tycker. Men så är inte jag. Speciellt inte vad mamma tycker. Nu är det inte alls långt kvar till Hannah och Sofia kommer hem. Det känns hemskt spännande.

Hit me hard.
Hit me right between the eyes.
I wanna see the stars.