Jag är inte säker på att jag klarar av att vara lycklig, det känns som att jag är gjord av trolldeg. Förälskad som en smält snöboll. Jag läste den vackraste boken om kärlek. Såndär speciell kärlek som bara vissa får känna. Den handlar om dom och om inga andra. När man vill säga: Det är några andra där ute. Gå inte dit. När allt som hänt innan bara måste försvinna. Man drunknar utan varandra. Men sen går allting sönder och det blir som att hela tiden hälla på mer färgglatt strössel på smältande mjukglass. Så kramar de varandra förtvivlat hårt när de inser att det inte kan vara som vanligt längre. Det bara går inte längre. Så kan de inte känna om hjärtat brister eller stelnar för det gör så ont. Så ont att det inte går att förstå. Fint va? Fast det skär lite i mitt hjärta också av att läsa det. Jag tror bara att man kan känna det första gången. När man inte vet bättre. Men alla kan inte. Bara vissa. När det blir kallt och det alltid blåser in is innaför jackan brukar jag tänka på vad hade jag gjort utan alla varma famnar jag blivit kramad till sömns i. Jag är så glad för alla nätter jag inte varit ensam på. Varför gör det så ont att vara ensam? Varför kan inte jag tycka att det är fint med ensamhet. Lugnt och stilla. För att det är finare att vara tillsammans. Men ibland går det. Som nu. Nu regnar det ute och jag dricker te och äter kakor ur min kakburk. Boken heter "Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket" och är skriven av Gunnar Ardelius. Den borde man läsa om man funderar mycket på vad kärlek är och varför den kan göra en så illa. Bilden kommer från Flickr.com.

All I wanna do is tuck you in.
Feel your skin.
Breathe you in.