Jag är ledsen. För det blir aldrig som man har tänkt sig. Nästan aldrig. Jag vill så gärna att det ska bli som jag tänker mig hela tiden. Det vore så härligt. Jag har nog feber. Eller så har jag hamnat i klimakteriet. Jag svettas, och fryser. Kallsvettas. Och ändå ska jag jobba nu. Hela dagen och hela kvällen. Det blir jag också ledsen av. Jag vill bara krama allting bra igen. Känna alla saker som jag brukar känna. Det är ingenting som är bra med mig. Jag är bara svår. Så vaknar jag med ett hål i min mage alldeles för ofta. Men sommaren är i alla fall här nu. Känns det som. Vi har ätit vid vattnet i solen. Kalasat hela nästan hela natten och inget mer. Jag vet inte. Berätta.