Jag sa det. Bara sådär. Att jag inte ska vara kvar på Ica. Det var typ läskigt. Det känns som att slippa ha handfängsel. Som att inte ha munkavel. Ungefär. Men inte allt är hemskt med Ica. Bara när man är där och bara där. Ingen annanstans. Mitt liv blir typ tråkigt av det. Det måste sluta vara tråkigt. Imorgon börjar jag klockan sju på morgonen. Det är inte så bra. Men det finns ingenting jag kan göra åt det. Sen är det tre dagar kvar efter det. Det känns som en evighet. Sen semster. Sen frihet. För sen är det ingen måndag mer, som jag kommer vara där hela dagen och hela kvällen och känna att jag blir gammal på Ica. Från och med nu. Skiter jag lite i allt. Ifall någonting går söner eller inte ordnar sig. Jag struntar i allt. Jag ska sluta prata. Prata med mig själv istället. Jag ska inte vara tyst. Bara inte prata. Jag vet om vad. Jag ska sluta prata. Men egentligen. Varför ska jag ändra på mig. För någon annan. Jag vill vara som jag är. Tycka som jag tycker. Utan att någon tycker jag att jag är jobbig. Eller tråkig. Eller MECKIG. Meckig. Vafan?! En sak har jag tänkt på. När jag blir som jag blir ibland. Tycker saker som jag inte alls brukar tycka, och stör mig. Jag stör mig på ganska mycket saker. Det tror jag är ett sätt för mig att bli  när jag tycker om någon mycket. Men det kan också bli så för att jag slutar tycka om någon. Så fortsätter jag ändå vara. Tillsammans. Med varandra.

Jag vet bara inte.