Jag vet inte vad jag ska säga. Faktiskt. Det finns massor att säga. Som snurrar i min skalle. Jag vill spy ut allting. Hur fult det är. Men det känns som att jag inte får. Jag vill så gärna ha förmågan att bara strunta i allt. Bara tänka att det inte är värt att tänka på. Lägga ner massa bekymrad tid på. Men samtidigt vill man bara skrika rakt ut. När saker gör ont. För att dom ska komma ut. Och sluta göra ont. Sluta vara fula. Gå över. Försvinna. Det har inte ens hänt något speciellt. Det bara är en dag. Som jag kommer minnas. Hur klyschit det än låter. Dagen som jag tappade mitt hopp. I alla fall för ett tag. Mitt hopp om att hålla ihop. Jag skulle kunna säga kärlek. Som alla andra gånger jag lovar mig själv att jag aldrig vill vara med om något som har med kärlek  att göra igen. Jag kan bli himla kär. Det är typ det finaste som finns i hela världen. Pussar, kramar, hångel och hud. Seriöst. Jag vill inte. Jag vet ingen. Jag tror inte. Alla försöker så himla mycket. Kämpar, trasslar, accepterar, kompromissar och alla himla saker för att passa, anpassa. Blä. Jag vill kräkas. Upp klumpen och trasslet. För hela min dag har varit så himla fin, jag vill inte att så onödiga, dumma saker bara ska få förstöra allt. Jag har fikat med sötaste kusiner och gått runt och tittat, MYYYYS! Jag har saknat så mycket. Jag kan inte ens tro att det är sant. I alla fall. Sen hem och äta skinkmackor. JULSKINKA 4 LIFE!! Haha. Sen jobba, jobba, jobba. Det gick fort. Hem och dricka te, äta pepparkakor och ost. PEPPARKAKOR + OST 4 EVAAAHHH. :D I alla fall. Slå in paket och massa julmys!

<3