Ska jag berätta en hemlig sak? Ja. Nej. Kanske. Vet inte. Just nu. Är det mitt i natten i det här huset. Alla sover. Allt är tyst. Allt är mörkt. Man vågar nästan inte vara uppe då. Helt själv. Så jag har gått och lagt mig. Med datorn. Jag ska somna med den. På internet är alla vakna. Många. I alla fall. Det när nu. Den här tiden, i mörkret som jag inte förstår hur alla klarar sig utan. Någon. Att krama på. Sova bredvid. Jag klarar mig. Jag tänker bara på alla andra. Nej, kanske inte. Jag kan inte känna saknad. Eller jag gör det åtminstonde inte nu. Men om jag hade det valet. Om jag kunde välja. Att vara någon annastans. I någon annans armar. Ja, då hade jag kanske valt det. Förmodligen. Tur att man inte har något val ibland. Klockan är ju för sjutton ingenting. Elva snart. Det är ingenting. Det är vid den här tiden jag brukade vara som mest aktiv. I mitt förra liv. Det liv jag hade för bara några veckor sen. Nu känns det som att jag inte har något liv. Det har inte börjat än. Jag försöker bara vakna och göra något. För att ha något att göra. Konstigt. Jag måste sätta igång ett nytt liv. WIERD. Nu bara svamlar jag. Men det är för att det är den här tiden på dygnet har jag ju sagt. Kväll, natt och ensamt och tyst. Men jag saknar inte. Imorrn. Vi hörs då.

Godnatt.