Jag tänker inte säga nångonting. Mer. Inte idag. Inte här. Inte alls. Fan vad najs livet vore om man bara slutade prata och tänka. Slutade bry sig. Jag är arg. Det är därför jag inte ska säga något. För det känns som att jag får kväljningar varje gång jag pratar och ångrar mig. Jag vill bara kasta bort allt. Kan man göra slut? Finns det förhållanden med kärlek eller utan kärlek som bara är helt felfria. Som man bara mår bra av, och som man aldrig blir ledsen av? Eller så är de det som är grejen med förhållanden. Att de är lite av allt. Hur gay är inte det. Jag är inte glad längre. Nej. Varför ska inte jag vara glad. Jag tänker vara hur glad jag vill. Det är ditt problem. Fittproblem.

Och nu är jag hel igen, för det var det som var meningen.
Och jag skiter i om du ligger död på badrumsgolvet.
Eller om du sprattlar gjuten i betong på havets botten.
Haha så där ligger du och brinner i helvetet.
Och ropar på hjälp i ett för att du saknar självrespekt.

Fett bitter låt. Perfekt. Punkt. Afasi.