Vart tar all tid vägen? Är det något som verligen försvinner för evigt så är det nog tiden. Inte den tiden man gjorde något vackert med förstås. Den minns man ju. Då finns den kvar lite till. Men man kan inte göra sånna saker hela tiden. Då skulle det inte finnas några speciella minnen. Jag läste i tidningen om en kvinna som mindes varenda minut i hela sitt liv. Kanske inte när hon var pytteliten. Men största delen av sitt liv. Psykologer och läkare sa att det var för att hon var extremt självcentrerad. Är det fint att vara glömsk då? Kanske. Äntligen är helgen slut. Tänker jag. Har jag någonsin i hela mitt liv tänkt så? Har jag någonsin i hela mitt liv kännt så här? Idag grät jag på morgonen. För att jag tittade på Animal Planet. Om djur som svälter och bryter sina ben. Djur förstår inte sig inte på människor. Tror jag. Så läste jag en blogg och grät. Nu har jag slutat gråta. Jag är typ bäst på att gråta. Det här har nog varit den sämsta helgen i hela mitt liv. Det måste finnas sånna med. Eller. Det är nog första helgen på flera år som jag inte druckit en droppe alkohol. Vilken tragisk kombination. Nu är du hemma, och jag ska vara lycklig igen. Jag kommer att förlora det här. Min hela värld. Så vill jag utbringa ett skål. Över den människan som förpestat en stor del av mitt liv. Skål för att du alltid kommer vara likadan.