Jag dör. Jag har tenta på torsdag som kommer. Alltså om en vecka prick. TENTA. Jag dör. På tre böcker. Som jag inte har börjat läst. Tack. För att jag har så bra framförhållning. I alla fall. Igår, resterande av dag 4 alltså. Gick över förväntan. Men ett ganska stort missöde. Efter det trevliga lunchen med Camilla skulle jag möta upp min Farfar. Vi missar första bussen tack vare att Rickard går på en liten promenad åt helt fel håll. Så jag har lite panik över att vi kommer vara sju minuter sena. Väl framme på Moderna museét irrar vi runt och letar men utan resultat. Vi hittar dom inte. Dom har ingen mobiltelefon. Hur man nu i dagens moderna samhälle inte kan ha det. Det är inte mycket att göra. Vi väntar. Så har jag inte ljud på min egen mobil när de ringer från en telefonautomat. Jag vet, det låter som en dålig film på 60-talet. De talar in ett meddelande på min telefonsvarare och talar om att de står och väntar och att klockan är tjugo minuter över två. Lätt irriterat. Kan jag vara vänlig att slå en signal. Vart? Nej. Alltså, jag blir knäpp. Vi väntar ju också. Sen ringer de inte mer. Vi väntar i tjugo minuter till. Jag ringer och talar om på deras hemtelefon att vi inte fattar någonting och sedan går vi i "godan ro" och tittar på Dalí Dalís tavlor. Jag klarar inte sånt där. Tänk hur det var på den tiden. Efterblivet. Jag behöll mer eller mindre mitt humör. Senare på kvällen hörs vi av och konstaterar att det blev ju lite knasigt. Minst sagt? De stod och väntade vid nån himla korvkiosk på Odenplan. Öh.

I alla fall. Idag har också gått relativt smärtfritt. Vi har haft en redovisning som vi inte visste om och lyckades genomföra på ren improvisation. Jag har fikat med fina Staffan och ätit godis. Gott. Nu har jag lagat en romantisk middag till mig själv. Tittat på sorgliga Greys Anatomy och ställt av min bil. ÄNTLIGEN! Jag fällde en tår, med det räknas ju inte om man ser på TV. Fortsättningsvis i mitt goda sällskap, av mig själv, ska jag äta en glass som legat och smält för att jag glömde bort den, och förhoppningsvis fryst igen. Och plåga mig med ännu mera sorg framför TV:n. Men fint också. Det är inte så fint att Rickard är borta. Men det är ett ypperligt tillfälle att vara själv. För det ska tydligen vara bra.

PUSS.