Jag måste säga det här. Till mig själv. Det är bara till mig själv. Ibland kommer alla tårar på en gång. När man blir rädd. För att ingenting ska gå bra. För att allting bara är förstört, trasigt och inte ska gå och laga. Jag litar för mycket på andra människor. Att de ska ta sig an mig och mitt liv och göra det fint och bra. Ingen kan göra mitt liv bra, bättre eller som jag vill ha det. Jag måste göra det själv. Jag var så ledsen, för det är så mycket som har hänt. Allting på en gång. Ibland kan jag strunta i att vara ledsen. Bara tänka att allting är så knasigt, att jag kan skratta lite åt det och bara tänka på någonting annat. Men ibland känns allting så nedsmutsat, och fult. Då måste jag gråta lite. Sen sken solen in. Nu bländar den mig. Jag måste göra allting själv. Man kan bara lita på sig själv, det är sig själv man har. Alltid. Så det är bra att tycka om sig själv. En väldig fördel. Jag trodde inte jag skulle kunna röra mig idag, inte ens gå upp och sätta på en kopp te. Men det är inget man kan styra över. Ena minuten kunde jag inte tänka, andra gick det över. Nu gick det över. Nu kan jag sitta upp. Nu ska jag dricka te. Så att jag får i mig någonting. Sen ska jag åka, köpa, träna, fika, middag, bubbelpool. Det kommer bli en fin dag. Inte som jag hade tänkt mig. Men fin ändå. Igår var fin. Vin, belgisk äcklig öl, choklad, film och ingen sömn. Kanske därför jag ligger som en döing idag och inte kan sluta. För att jag inte sovit något. Vad vet jag. Strunt samma. Veckan har varit fin. Förutom att jag har struntat i. Allt. Det är kört. Men tänk inte på det. Det är ett problem jag får ta tag i på måndag. Nu skiner i alla fall solen igen, det var mest det jag ville säga. Att allting inte är förstört. Fast att det känns så ibland. Imorgon är det maskinen. Det ska bli NAJS. H kommer hem. Två H. Bästa. Mys. Jag har saknat. Okej. Stopp.