Det är inte det lättaste. Ska man skriva om det här. Eller inte. Det är en som en dålig mardröm. Det händer inte. Det är sånt som bara inte händer.  Sånt som inte går att förstå. Men det händer, och man måste förstå. Massa är bra, det är rätt och allt sånt. Men det är hemskt, sorgligt och elakt och vidrigt. Blä. Jag vet inte. Jag kan inte fatta att det händer. Inatt sov vi ingenting. Jag vet inte vad jag ska göra. Man kan inte göra någonting. Det gör bara så ont så man går sönder. Inget hjälper. Jag får sitta och titta, höra, lyssna, prata och hata, känna, gråta. Jag vet inte. Bara krama. Jag åkte och fikade i alla fall. Det var skönt. Att sitta där. Då blir allting långt bort istället. Hemma. Allt som händer där. Dom, det handlar om dom. Inte om mig. Sen skulle vi ha kusinkväll. Men den gick sönder. När man kommer hem får man allting rakt i ansiktet. Jag hade kanske inte velat vara någon annanstans heller. Men ändå. Sluta inte andas bara.