Jag har en miljon saker att skriva. Men inget som jag kan skriva här. Fast här är det stället jag helst av allt vill berätta på. För mig själv. Men ingen annan. Jag vet inte hur jag ska säga det. Men att jag vill säga det betyder nog att jag nått en punkt där det måste få ett slut. Någonting måste hända. Något måste bli bestämt. När jag skriver det här, är det skrivet. Klart och tydligt, och jag måste foga mig. Jag kan inte bryta mina löften. Alla dagar är sämst. Alla tre. Sista. Jag förstår inte varför. Måste man veta vad det är som orsakar det? För att det ska kunna bli bättre. Kommer det att bli bättre? Eller är det redan bra. Det är himla fint. Alltihop, och jag har massa hopp. Massa verkligen. Men bara ett ögonblick. Varje dag. Kanske är det du, som orsakar allting. Kanske är det allt som är trasigt. Kanske all besvikelse. All förändring som jag inte tycker om. Massa kansken. Jag tycker inte om sånna. Imorgon får det inte hända mer. Lova det. Imorgon. April. Det blir en bra dag. April, blir den nya början. För det känns precis som att det här året började. Jag hinner inte med tiden, och det är sorgligt. Jag önskar så mycket att jag kunde klaga på att den gick för långsamt. Jag har så ont i magen och jag kommer aldrig bli nöjd. Ingen får vara kvar.