Idag har jag vikt ungefär 30 servetter till vackra skepp. Sen har jag inte gjort något mer av större intresse, ätit "Leberkäse" som varken innehåller leber eller käse, alltså ost eller lever. Det är typ korv, av något slag. Min bit var ungefär 2 centimeter tjock, det var inte speciellt gott. Men god sallad. Här har de ringklockor utanför varje rum. Jag vet inte varför, kanske för att slippa knacka. Skumt, jag vet inte hur de låter, jag har inte vågat prova trycka på någon än. Men jag planerar att göra det. Jag känner mig stressad att komma hem snart, så att ingenting försvinner. Förgäves. Det är inte så förbannat långt kvar tills det har gått en månad. Det har gått en evighet för mig, det räcker för mig nu. Jag vet hur det är här, tack det är bra. Jag vill åka hem. En månad är länge när man är i ett främmande land hos främmande människor. Men jag sviker om jag åker hem. Men vem bryr sig, man ska inte göra något man inte vill. Så är det bra med det.

Min första partykväll har passerat. Det börjar arta sig här. Jag och Sandra skulle ut och ta en "cocktail" säger man här. Jag började med en "Pussy Foot" på B17, inte speciellt god. Lite för sur. Sandra ringde kocken Peter men han hade Kopfsmärtzen. Vi gick vidare till "Craisy Daisy" ägd av en svensk. Men inga svenskar där vad jag hörde. Där åt vi varsin Banana Splitt. Trevligt ställe. Efter någon timme eller så ville Sandra visa mig deras lilla hak i byn. Som vårat fabben tänkte jag. Det stället var typ lite större än en toalett, inredning från medeltiden och bilder på Conan Babaren tjejer. Med skinn och fjädrar och muskler. Det var vi två, bartendern Alfons och efter våran andra drink kom en man som var proffs på att dansa tydligen, han var väldigt mån om att dansa med oss. Han tog til och med av sig skorna och la dom uppe på baren för att vi skulle dansa, han bad bartendern byta till all möjlig sorters musik bara för våran skull. Fast att vi sa klart och tydligt nej tack. Där drack jag en cola och en malibu med apelsinjuice, för att det var Sandras favorit. Den var inte specielt god, den smakade som den hade skurit sig. Men Sandra verkar gilla såndant för på B17 drack hon en med ananas, citrusfrukter och grädde. Jag upprepar; grädde. Snuskigt. När vi väl var på hemfärd och jag längtade efter en säng som jag aldrig gjort förut går bilhelvetet sönder. Den mullrade och luktade illa. Vi stannade vid mjökfabriken, för övrigt den enda fabrik som finns här. Vi gick genom kolsvart mörker flera mil kändes det som, till hennes pojkvän, men han måste ha tagit alldeles för många sömntabletter för vi såg att han låg och sov i sin säng, men hur högt vi än knackade på fönstret och hur många gånger vi ringde på ringklockan vaknade han inte. Typiskt, till slut fick i alla fall sandra tag på en vän som skjussade hem mig så jag äntligen fick sova. Tack och lov.

Ja, och nu har jag i alla fall ätit på Mc Donalds och lyssnat på två människor som pratade om Sverige. Den ena skröt om att han varit i Sverige och kunde prata svenska jättebra. Jag ville säga, hoho, jag är faktiskt svensk. Men det gjorde jag inte. Jag satt där för mig själv, och luktade på blommorna. Idag är jag ledig fram till klockan fem. Jag ska sitta och titta på regnet och läsa min "lite annorlunda" bok om den psykiskt störde Ernst som är våldtäcksman, samlar på skelett och biter av folks bröstvårtor. Jag cyklade förbi en begravning häromdagen och männen bar gröna Robin Hood mössor med fjädrar i. Jag tyckte det var värt att nämna.

En olycka har inträffat. En jävligt pinsam olycka. Jag har spillt vin över en gäst i restaurangen. Tack gode gud att det var vitt vin. Det var hemskt, jag ville gräva ner mig. Jag sa förlåt tusen gånger och dom sa två tusen gånger att det var helt okej. Dom var jättesnälla. Imorse gömde jag mig för att undvika att träffa dom vid frukosten, men dom hittade mig och vinkade glatt. Jag antar att det är sådant man måste lära sig att skratta åt om man jobbar i restaurange. Alla mina kollegor ville vara snälla och berättade saker som de råkat ut för som minst sagt var mycket värre. Hur kan man vilja fortsätta jobba som servitris fattar inte jag. Idag hittade jag yttligare ett tjugotal döda flugor på golvet som måste dammsugas upp. Jag undrar om de är självdöda av värmeslag eller för hög ålder, men troligtvis är de mördade. De ser nämligen lite tillmosade ut. Jag vet inte hur gamla flugor blir. Jag har köpt dyra flipfloppare idag. Röda, med frukter på. Igår var jag och Sandra tvugna att hålla en fullgubbe sällskap i baren som ville dricka en öl, trots att han redan var full. Han var inte extrem fullgubbe, han var 44 år och sotare. Bara med alkoholproblem. Tack vare det har han förlorat 6 fruar. Inga barn och älskar Sverige. Han skrattade hela tiden åt mig, för att jag råkade säga att jag ville ha en dammsugare istället för ett sugrör till mitt läskglas. De orden är lätta att blanda ihop, för mig. Deras dammsugare i restaurangen är den sämsta jag någonsin träffat på, den har sin "motor" och allt på själva dammsugarskaftet och den lostnar från handtaget rätt ner på tårna, hela tiden! Hur fan kan man ha en så kass dammsugare. Den är kaputt! Jag åt en glass på Mc Donalds idag, med chokladmuffins i botten, vanlijglass ovanpå med choklad och jordgubbssås. Ingen höjdare. Nej, jag saknar för mycket.

Jag vill bara poängtera till alla som tror att jag kommer lära mig prata tyska när jag är här nere. Det kan ni glömma. Jag hatar tyska, om möjligt, ännu mera nu än jag gjorde i skolan, jag kommer aldrig lära mig prata tyska hur länge jag än är här nere. Tyvärr, men så är det. När jag köpte mina röda flippfloppare var det en svensk som jobbade, som trodde jag var värsta modemänniskan som handlande converseflippflopp, hon försökte lura på mig ett par sandaler i plats och lite läder för 90 Euro. Från fornanina, de känner jag väl till. Ja, men jag äger inte ett plagg från dem. Skitsamma. Roligt att prata svenska. Om jag blir arg här nere så säger jag bara någonting på svenska så känns det bättre, det är ingen som förstår så alla tittar nyfiket på mig. Nu ska jag äta en riskaka.

Igår såg jag Swen naken. Hemskt. Han trodde tydligen inte att jag var hemma, men det tvivlar jag på eftersom min väska och mina saker låg utspridda väl synligt på övervåningen. Jag var i källaren och tvättade när han plötsligt kommer ner helt spritt språngande naken och säger hej. Sen säger han entschuldigung, och har en liten bok redo att skymma sig bakom. Fett pinsamt, mest för honom tycker jag, men det verkade inte han tycka. Jag har även varit och handlat med Sandra och hälsat på hennes häst, Roger Rabbit. Konstigt namn på en häst. Han fick en morot av mig. Äntligen får jag skriva upp timmarna jag arbeter, och få pengar för det. Det är slitsamt att jobba gratis.

Igår var det barnkalas. Det var jag och 20 tysktalande barn. Det var fint väder, 20 påsar chips och en hoppborg. Som jag provad en gång, men gick genast ut eftersom den läckte luft från golvet och jag hade kjol på mig. Barn pratar slarvigt, fort och med extremt mycket dialekt, jag förstod inte ens vad de sa när de ville ha vatten. Det är ganska ansträngande att ha ansvar för 20 barn som har vattenkrig och skriker när de inte förstår vad jag säger, och jag inte förstår vad de säger. Men otroligt nog bra, Silvia kom över ett tag och hjälpte mig att skära upp tårta till alla och sjunga födelsedagssången. Jag misstänkte att det var alkohol i tårtan, den smakade punch. Äcklig. Peter fick massor av presenter, och ännu mera Kinderegg prylar. Och flera hundra fotbollskort. Nu har han hela svenska laget fullt. På tal om annat har jag bevis på att jag befinner mig på landet. Flugorna är som myggor här. Hur många som helst. Dom kan bitas också. Idag har jag cyklat massor, sammanlagt ungefär en timme. Det är bra, jag satsar på att bli trimad som min duktiga kusin. Det var trykande hett och mitt på en väg utan skugga hoppar självklart kedjan av. Jag fick ställa mig och mecka. I den stunden önskade jag att mattias var med mig, jag blev helt oljig om händerna, gråtfärdig och svettig. Men jag lyckades, och då kände jag mig väldigt stolt, tur det, mitt ute på landet, de ända levande varelserna inom synhåll var de illaluktande korna. De kunde jag inte be om hjälp av. Sedan fick jag frenetiskt skrubba mina händer byta kläder och äta pannkakssoppa. Vad är det? Hur kan man komma på något vidrigare? Usch. Prova inte på det. Bland annat har jag bättrat på min solbränna, läst ut ännu en bok och lärt mig ta beställning. Som tur var, var det bara två rätter att välja mellan. Men det var tillräckligt eftersom alla gäster som jag tar beställning av skakrongla till det, fråga vad rätten innehåller, ha med eller utan kött osv. Men jag klarade det mer eller mindre galant.

Godnatt.

Jävla förbannade helvetes skitbloggsida. Jag hade skrivit ett utmärkt inlägg. Så försvinner hela skiten. Tack så väldigt mycket. Precis vad jag behövde. Inte. Jag har haft tillräckligt med problem idag. Dagen började med att jag begick ett stort misstag. Ett jobbigt misstag. Jag skulle åka buss själv för första gå Zell am See. Jaha, okej. Ja, det började bra, jag klev på rätt buss och visste på ett ungefär vart jag skulle kliva av. Men jag plingade för tidigt. Som jag alltid lyckas göra. Även i Sverige. Här plingade jag dock flera mil för tidigt, och detta märkte jag först när jag klivit av bussen. Jaha, tänkte jag. Typiskt. Så började jag min vandring. Genom 34 graders fuktig hetta. I jeans som redan var klibbiga efter solkräm. Allt var klibbigt redan efter fem minuter. Det var mer kvavt än soligt. Efter 30 minuter var jag framme i en liten bebyggelse i alla fall. Jag hittade Peters skola, pustade ut och satte mig i skuggan, vägrade att röra mig mer. Jag kunde lika gärna sitta här och vänta på Peter så kunde vi klippa hans hår och sedan gå hem efter lite vila. Jag väntade till klockan var halv ett men inga barn kom ut från skolan. Jag kom på att de hade sportfest. Friluftsdag, ungefär. Jag ringde Eva och började vandra vidare mot sportplatsen efter diverse vägbeskrivningar. Men väl framme ringer Eva igen och säger att Peter redan är hemma, och att jag kan gå hem igen. Men tack Gud. Tack så  hemskt mycket. Jag gick upp till busshållsplatsen, en kvart, och försökte frebilt hitta vilken buss jag skulle åka med och om den möjligvis gick snart. Det gjorde den. Tack. Men då kom jag på, självklart hade jag glömt min kofta vid Peters skola. Det var inte mycket att göra. Jag gick kvarten tillbaka. Skrattade högt för mig själv och haltade vidare. Vid skolan hängde min kofta kvar, tack och lov. Det är min favoritkofta, den kunde jag inte lämna. Påskolgården satt några barn kvar och skrek något till mig, när jag ignorerade dom, skrek de ännu mer. Fan att jag inte tog mod till mig och skrek något jättelakt på svenska. Men tyvärr vågade jag inte.Det kunde inte bli värre i den stunden. Jag visste att jag skulle missa bussen så jag gick den helvetiskt långa vägen hem från Peters skola. Med ännu mera skavsår och ännu mera svett. En gammalgubbe satt och halvsov men vaknade till när jag gick förbi honom, han dreglade skrattade och pekade på mig. Jag sa ingenting till honom heller.

Väl hemma lär jag mej bügla. Stryka. Med ånga. Jag brände mig en gång. Jag drack en actimel, en som ska lugna magar. Det var nog bra för mig. För innan den lugnande actimelen och strykningen hade jag bråkat med en idiot. En dåre. Och ikväll när jag går och lägger mig har jag en mindre. Finns en mindre kvar. Man kanske kan se det som en börda mindre att bära. Ett problem mindre. Eller också en saknad mer, tom plats kvar som inte kan fyllas. En längtan mer som måste grävas ner. Allt har bara varit hykleri från andra sidan. Ord och ingenting mer. Det borde jag vetat när jag hade mitt hjärta inblandat. Men vad vet väl jag? Förgäves. Bort, försvinn. Hejdå. Brinn någonstans och kom aldrig mer igen. Hoppas allt det onda försvinner när jag duschar av mig allt det intorkade från mitt värdelösa äventyr.

Jag glömde nämna vissa detaljet, ganska viktiga detaljer. Folk joddlar här. Jag skojar inte. Jag trodde det var en gammal, gammal tradition, typ från stenåldern.  Aldrig i livet trodde jag man gjorde det fortfarande. Men det var ganska fint. Kanske man skulle prova att lära sig.

Här dricker man vitt vin blandat med ramlösa.
För att det lättare ska gå ner sa de.
De gillar inte Sverige för att vi dricker så starka saker.

Till och med Brad Pitt pratar tyska här. Det är väl en förolämpning? Idag fick jag paket i alla fall. Ett paket av mamma med fem böcker i, en tidning, en korsordstidning och ett block, en penna och ett kort. Det var roligt. Så fick jag två brev, ett av Hannah pch ett av mormor, i Hannahs brev låg det fyra chokladbitar. Tackar. Tack för allt. Det var mycket trevligt. Nu slipper jag läsa i min kokbok. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Dessutom spökar det i mitt rum.

Tro det eller ej. Men idag har varit en jättebra dag. Vi gjorde något. Inte vad som helst heller. Vi cyklade till Seehof, det var den vackraste cykelväg jag någonsin sett. Över ängar, brediv hagar med kossor, alléer och en bit genom ett lyxigt villaområde. Husen här är helt stört stora och trädgårdarna fulla av blommor. Nog. Det var fint. Vi hämtade mina badkläder och gick ner till strandbadet. Där fanns pool också, skönt för det är bara 16 grader i vattnet i sjön. Och självklart, för att jag inte orkade tänka ut en bra mening och formulera den så att folk förstår, brände jag mig på ryggen. Jag kommer sova gott i natt i alla fall. Det var långt att cykla. Ikväll ska vi inte åka till hotellet och äta, ville inte Peter. Så jag ska laga makaroner och pastasås. (Färdig) Ingen utmaning direkt såvida inte såsen kräver talang. Jag har aldrig lagat färdig pastasås, eftersom jag är uppväxt med bara hemmalagade saker. Men det är väl bara att värma. Nu ska jag ner och se Mussepigg, Långben och Kalle Anka prata tyska.

Jag längtar så mycket. Så att det gör ont.♥

Jag har inget annat för mig, så jag kan lika bra lätta på mitt hjärta och berätta för er vad som tynger mig. Men först vad jag gjort idag. Jag behövde inte vattna, för det regnar lite lätt här. En syssla mindre tyvärr. Jag och Swen var och handlade. Det gick  bra. Jag fick stoppa vad jag ville i vagnen, jag tog två yoghurtar av okänt ursprung och en handtvål, som jag glömt hemma i Sverige. Swen är kock, det är inte ofta man får äta mat av en äkta kock. Det får minsann jag. Igår sa jag att jag gärna skulle vilja något, vad som helst, med mycket sallad (till maten). Etwas mit viel Sallat. Jag fick en sallad, med kött i. Det har vi inte i Sverige, jag menar riktigt fläsk. Köttiga köttbitar. Allt vad utsökt utom köttet. Hur som helst var det en upplevelse att handla med Swen, han kastade vagnen full med saker. Tyskar, eller ja, i detta fall Öseterrikare, är inte rädda för socker. Peter, som jag ansvarar för under dagarna (just nu vet jag inte vad han håller hus) äter bara Kinderegg till exempel. Alla former av Kinderegg. Men allt med choklad så klart. Han har en hel hylla i kylen full med Kindereggprylar. Chokladpuddingar, chokladyoghurtar, chokladostar, muffins, kakor osv. Hur mycket som helst. Och hela familjen har bara vitt bröd hemma, det är det ända som finns. En dröm för mig, Vi har det aldrig hemma. Det finns bara chokladflingor. Miljarder mjukostar, och olika salamikorvar, stora feta korvar, alla sorters korvar. Bratwurst. Och säkert tio olika sortsers ostar. Jag gillar de där smV ostarna som ligger i röda förpackningar. Det finns i Sverige också. Här äter de Wasa knäckebröd. Ett pluspoäng för Sverige. Lätta, smöret Lätta, har de också, men det kanske inte är Svenskt. Jag fick tre pizzor också. Det glömde jag. Jag fick plocka upp all denna röra när jag kom hem. Det fick inte plats. Sen matade jag marsvinen med lite av det vi köpt, så nu gillar de mig bättre. När jag var klar med denna tunga möda gick jag ner i källaren där jag aldrig varit för att plocka ut lite tvätt ur torktumlaren. I ett mörkt litet rum till vänster stod en manlig skyltdocka som höll på att ta kol på mig. Jag har aldrig blivit så rädd känns det som, och mitt hjärta är fortfarande på högvarv. Jag vet inte om jag berättat det men på kvällarna låser de in sig med stål persiener. Sånna som affärer har när de stänger, fast heltäckande. Hur tryggt känns de? Vad stänger de ute egentligen? Och väggarna är en meter tjocka, och hela huset är byggt av betong. Som en bunker. Det gör mig lite halvt misstänksam. Såvida det inte är för att huset ska hålla mot de snömassor som faller här under vintern.  Kossorna här går på bergen, jag läste i nyheterna att de är farliga för bergsklättrare. De kan anfalla. Jag skulle vilja prova gå, inte klättra, upp för något av de beeg som finns här. Alla är inte spetsiga och farliga, med snö på, vissa ser riktigt mysiga ut, runda med massa granar på.

Nu har jag yttligare två timmar att slå Ihjäl. Jag gör inget annat än att slå ihjäl tid här. Jag stressade dock upp i morse för att vara klar och färdig klockan tio, då Swen, mannen i huset, skulle hämta upp mig. Mir abholen. När jag sitter här snällt och lydigt ringer Eva och säger att han kommer klockan tolv istället. Så jag får två timmar att göra vad jag vill på. Men tack så jävla mycket. Era förbannade dumhuvuden. Ursäkta, men faktiskt. Dom fattar ändå inte svenska. Jag höll faktiskt på att tappa mina tallrickar och muggar i köket, när jag skulle hjälpa till att ta in dom, dörren är för tung. Till ingen nytta! Jag har redan gått två varv i staden och kännt mig fånig, postat ett brev till mormor, och läst lite i min kokbok jag har med mig. Min enda litteratur. Tur att jag får sitta här, och känna mig ännu dummare, inför alla gamlingar som sitter och degar i receptionen. Jaha, kul. Bara en timme kvar i alla fall. Igår fick jag en Tv till mitt rum i alla fall. Med bara tyska kanaler visserligen, men i alla fall. Jag "roade" mig med att titta på fotboll. Det var inte ens kul trots i det ensamma tillstånd jag befann mig. Den tyska kommentatorn förolämpade det svenska laget under hela matchen, vi spelade mycket långtråkigt tyckte han. Som vi tydligen alltid gör. Hotellet heter Hotell Seehof om någon, vem som helst, känner sig manad att hälsa på.

Det skulle göra underverk i min vardag.

Jag är i Österrike. Hemskt. Hur kunde jag komma pa en san dum idé? Jag fattar inte. Jag vill inte aka ifran dig. Alla bokstäver finns inte ens här. Jag sitter hemma i familjens hus och väntar pa Peter, i tva timmar ska jag vänta. Kul! Jag far i alla fall skriva lite mejl. Och titta pa de tre marsvinen. Med konstiga namn. Resan var hemskt lang. Hemsk över huvudtaget. Vi fick nödlanda i Frankfurt. Elektriska problem. Jag bor helt själv. Flera mil fran dom. Schysst. I en jävla källare. Der är kallt och luktar illa. Det luktar hemskt illa. Men jag ska inte vara sa negativ. Det är spännande ocksa. Höga berg. Alla i staden känner alla och alla hälsar när man gar förbi. Det är trevligt. Lova och lova, jag tänker inte lova nagonting. Vill jag aka hem sa tänker jag göra det. Bara för du är bäst i hela världen enligt dig men ingen annan. Skit. Skit i min present da. Jag kan äta den själv. Jag tycker om.

För jag har tagit studenten, fy fan vad jag är bra!
Det är inte klokt vad jag är bra.

Ingenting är klokt. Jag kan inte förstå. Vad är det som har hänt? Det är över nu. Men vart ska alla ta vägen?Och vad ska vi göra nu? Jag saknar alla, redan nu. Jag, som i vanliga fall inte är så sentimental, kunde inte låta bli att fälla några tårar när vi skrev små hälsningar till varandra i mössorna. Lycka till med allt, ha ett bra liv, lev väl, osv. Är det inte tragiskt? Det är sorg. Här är pjäsen slut. Alla lever lyckliga i flera hundra år. Det finns en massa bitterhet men någon annan stans.

Nu kan världen grubbla på de orden som har sagts.

Men å andra sidan är det bland det roligaste jag varit med om. Lycka i en värld som har att bjuda allt för lite romantik. Det är inte ofta man får så mycket uppmärksamhet. Det är trevligt. Champange med jordgubbar, champange med snittar, det är inte så himla gott. Men det har man inte tid att tänka på. Champange i håret, champange på klänningen, champange är kladdigt att få på sig. Skål och skål igen! Det var solsken, det var sommar och jag var så jäkla nervös. För vad jag skulle ha för kort på min skylt, och för allting. Alla kramade mig, utom en. Massa blommor, söta djur och en groda som sjöng studentsången. Sen åkte vi flak. Allihopa tillsammans för sista gången. Vi kramades, dansade, pussades, hoppade, skrek och sjöng, till turkmusiken, inga Svenska sommarklassiker när man går i en skola med så blandade kulturer. De tar upp mycket mer plats och flaggade med sina främmande flaggor, trots det att studenten ska gå i färgerna gult och blått. Men det var roligt ändå, och vi vinkade till alla vi kunde se och jag blåste mina såpbubblor. Sen kom jag hem, lite mer än lagom berusad, så jag vilade ett litet tag och blev kurerad, sedan kunde jag ta emot mina gäster i någorlunda normalt tillstånd igen. Alla är så snälla. Tack!

Eftersom jag var lite förkyld under hela dagen, fick jag feber efter alla hade åkt på kvällen, och mådde inte så bra på skivan, så den blev mer eller mindra misslyckad. Men vi satt i snuskbussen allihopa och spanade in människor utanför som beteede sig underligt. Vi åt mc donalds och åskådarna kom med roliga kommentarer och blickar. Det var trevligt.

Och nu är min röst borta, och jag låter som jag kedjerökt i 30-40 år. Hoppas det går över snart.
Låna mig din mun och kom och kramas lite.
Kom och ge mig orden vi lever av.

Agera så naturligt som du kan.